Nötö kyrka
Nötö kapellkyrka uppfördes 1756. Kyrkan har åtta kanter och ett altarfönster som öppnar sig mot Österfjärdens vatten.
Kapellet på Nötö nämns första gången i ett vigselbevis från 1657 där det intygas att ett par vigts i kapellet på Nötö. Denna anspråkslösa byggnad lär ha funnits mitt i byn. Det nya kapellet restes redan 1664 vid öns västra hamn på Eurholmen, som senare fick namnet Kappalholm.
Byggvirket hämtade man ända från Kasnäs men bygget utfördes av kapellgällets egna män. Kapellet på Kappalholmen finansierades till största delen av Maria Sofia de la Gardien, Jacob den stores dotter. Historien låter berätta att det skepp som Maria Sofia seglade med hade hamnat i sjönöd och hon då ska ha lovat resa ett Guds hus på den första plats där hennes fötter igen fick stå på fast mark. Denna plats var Lökholmen, men eftersom Lökholmsborna redan var delaktiga i Kappalholmens kyrkobygge gav hon sitt stöd till detta. Maria Sofia donerade också altarklädseln, kassocken, ett par ljusstakar samt 500 daler till kyrkan. Kyrkan stod färdig 1665 och tjänade på denna plats i nittio års tid. Kappalholmen ansågs dock på grund av sitt läge svårtillgänglig och därför beslöt man sig för att bygga ett kapell på huvudön.
År 1756 stod den nuvarande kyrkan färdig och ersatte sålunda Kappalholmens kapell. Kapellet invigdes och fick sitt namn Abrahams kapell, efter kyrkoherde Abraham Miödh, år 1757. Byggarbetet slutfördes 1772 när målaren G. Lucander färdigställde sina väggmålningar. 1774 grundades den resta gravgården kring kapellet. Innan detta begravdes de bortgångna under kapellgolvet, varje gård tilldelades fyra löstagbara golvplankor.
1801 anställde nötöborna Emmanuel Sonck som präst och tilldelade honom Fårhällans torp som boning. Tyvärr så avled Emmanuel redan i april 1803 under en av sina predikofärder efter att ha fallit genom isen utanför Mjoö. Sedan dess har Nötö inte haft någon egen präst utan predikanterna kom från Nagu för att hålla mässa. Resan var lång och ofta tog man en avstickare på Berghamn där präst och kantor trakterades grundligt. Många mässor tvingades man ställa in och lika ofta fick man bevittna predikanter som var kraftigt berusade. Till exempel den kända predikanten Jakob Nordqvist brukade uppmana sin församling “att inte göra som jag gör utan som jag säger”.
Färgerna i kyrkorummet ger ett speciellt ljus som inger lugn. Enligt Nagu Sockens Historia II ristades alla nötöhemmans bomärken i golvplankorna i kapellet, för att man skulle kunna hålla reda på vem som skulle ersätta plankan då den var uttjänt.
Nötö fungerade inte bara som centrum för gudstjänster och högtider utan också för de närliggande öarnas nöjesliv. Redan tidigt byggde man en dansbana på klippan mellan kyrkan och skolan och på den gamla “Klämmon” kunde man dansa inomhus.
